Besvikelse, ilska. Hopplöshet, irritation, vilsenhet...det är känslor som har förföljt mig mycket på sista tiden. Jag har känt mikg...galen rent ut sagt. Har verkligen känt mig, och varit i vissa fall också, galen. Knäpp, värdelös och bara helt ute ur spelet liksom. Man vet bara inte vad man ska ta sig till vissa stunder. vad gör man när inget fungerar, när allt man ville önskade och hade kämpat så hårt för bara rasar samman? Blivit förstört och ja, är förlorat helt enkelt.
Det har känts som att det är över. Som att det här var allt, det var kört nu. Ödet bestämde att det skulle bli som det blev. Jag trodde verkligen på ödet ett tag där, gör jag fortfarande ibland, men jag vet inte riktigt...känns lite orealistiskt för att jag ska tro på det helt och hållet iallafall.
Men men.. hopplöshet var väl i princip allt jag kunde känna. Allt jag trodde på, på något sätt. Och jag vet inte, så känns det fortfarande rätt ofta, men jag har även en hel del hopp nu.
Men när det verkligen kändes som att allt var kört, då kändes det samtidigt på ett sätt ganska skönt. Att jag liksom hade kommit fram till någonting äntligen. Hade verkligen bara sökt förgäves innan, sökt efter lycka, framgång, allt möjligt ärligt talat. Nu kände jag att det var verkligen helt lönlöst, det var liksom...slutet. På många sätt var det slutet. Det var liksom en sån vändning för mig känslomässigt. Men visst var jag även förtvivlad och desperat, men inte alls på samma sätt. För jag visste vad som gällde. Misslyckandena spelade ingen större roll längre för det var helt enkelt meningen att det inte skulle gå.
Nu försöker jag se möjligheter och kämpa och hoppas istället, för man vet aldrig när livet vänder. Livet går upp och ner, det måste man väl acceptera? Men allt är lättare sagt än gjort har jag märkt, speciellt nu de senaste halvåret.
